Ni tycker säkert jag är löjlig som jublar över 15 minuters löpning. Att jag har som mål att springa tre korta sessioner i veckan.
Men jag har också sprungit utan stopp, hela mitt liv. År efter år. Mil efter mil. En hatkärlek utan dess like. Vinterträningar och långlöpningar i snö. Strafflöpning varv efter varv runt elvamannaplanen. Eller kärleken att ge sig ut i löpspåret en sommarkväll.
Plötsligt säger knän ifrån. Benhinnorna krånglar. Fotlederna viker sig. Jag slutar springa. För att ta upp de tvärt igen… och få ännu mer ont. Gång på gång.
Denna gången gjorde jag en plan. För jag vill ut igen. Mest av allt. Jag har byggt upp benen med hjälp av styrketräning under ett års tid och nu smygtränar jag på löpbandet för att se hur det känns. Men jag vill – nej jag SKA – ut i löpspåret igen!
Jag vågar inte hoppa riktigt än – men lyckan som infinner sig efter varje litet lyckat löppass är oslagbar, det kickar igång mig totalt!










