”Det där är för mycket. En tjej ska inte ha rutor! Du börjar bli större än en karl. Det där ser manligt ut! Det är inte snyggt. Du borde tagga ner på träningen. Det räcker med muskler nu.”

Allvarligt? Vem bestämmer vad som är för mycket? Vem är det som säger att en tjej inte får ha muskler medan en kille får det. Vem ger någon rätten att döma ut vad som är fult eller inte på en tjej (eller kille för den delen). Och när är det okej att vara nedvärderande mot andra människor?

Att vi har olika åsikter om vad som är attraktivt eller inte. Vad som är fint eller mindre fint. Vad vi strävar efter eller vart vi aldrig skulle vilja komma. Det är helt naturligt och inget som jag vill komma ifrån. Alla lika – alla olika. Vi har olika mål i livet och olika syn på saker och det är precis så det skall vara.

Men hur kan det vara okej att säga till någon annan vad som är för mycket eller för lite. Vem som är för tjock, för smal eller för muskulös. Tänker man på att den där tuffa muskulösa, ursnygga kvinnan kanske inte är lika tuff på insidan. Att hon kanske tar åt sig och mår lika dåligt av kommentarerna som om man skulle säga att någon är för stor eller för liten?

Just när det kommer till en kvinnas vara eller inte vara muskulös så finns det massvis av åsikter om detta. Vi skall helst träna – men bara för att bli slimmade. Vi skall gärna springa – men inte bli för smala. Vi skall absolut lyfta vikter – men musklerna skall bara anas. Vi skall inte piffa upp oss – men inte heller grymta och stöna när vi lyfter tungt. Vi skall absolut köra magövningar – men inte ha rutor. Och gud nåde oss om vi har större armar än en karl. Eller bredare rygg. Eller stenhårda lår. Eller låg fettprocent. För då är det inte snyggt. Då är vi beroende. Då är vi galna. Då har vi inget liv. Vi unnar oss inte. Och det är för mycket.

Jag ger upp. Jag är så trött på dessa åsikter. Att jag inte skall få träna och bygga muskler. Att jag inte skall få spänna mina armar (okej – jag har inga biceps men ändå..) och vara stolt över bulan. Att jag inte ska få flexa med magen och tycka det är kaxigt med rutor eller jubla för att jag lyfter min egen kroppsvikt. Eller njuta av att mina lår inte får plats i samma byxor längre utan att det skall påstås att det är manligt eller fult.

Tack – men nej tack. Håll åsikterna för er själv. Jag har de muskler jag har och du de du har. Och andra tjejer har bra mycket mer och jag är galet imponerad av dem och deras dedikation och målmedvetenhet. Och en dag kanske jag är där. Och hela vägen dit skall jag vara stolt över varenda liten muskel jag bygger. Varenda liten sak jag kan spänna. Varenda klänning ja inte kan knäppa över ryggen. Varenda kilo muskler jag lägger på mig. Och det vill jag att ni också skall vara. Hur mycket eller lite ni än vill ha.

Jag har aldrig varit så nöjd med mig själv. Känt mig så kvinnlig och stolt över mig och min kropp och mitt sätt att leva (hur mycket eller lite muskler jag nu har mot någon annan). Aldrig känt mig så strålande och njutit så mycket av varenda litet steg jag tar.

Så nu går jag och lyfter lite tungt och bygger lite mer. Och struntar fullkomligt i om någon tycker att det inte passar sig – för det passar mig.

Det finns lika många idealkroppar som det finns människor – och idealet skiftar hela tiden. Nicole skrev om sitt skiftande ideal häromdagen och det liknar mitt lite – men ändå inte.

Först skulle jag vara smalast. Hur smal jag än blev skulle jag bli smalare. Muskler på tjejer var inte fint – man fick max ana dem lite. Innan dess – älskade mina ben och rumpmuskler jag fick från fotbollen. Men de försvann när smalast var finast (och ja jäklar vad jag fått jobba för att få tillbaka rumpan!) När jag började köra tung styrka var idealet lagom med muskler – vad nu det är. Mindre än jag har idag i alla fall. Magen skulle absolut ha rutor i alla fall.

Idag har jag inget direkt ideal. Konstigt nog. Plötsligt har jag fått en väldigt fin relation till mig och min kropp. Jag vill ha muskler – mer muskler. Men jag har ingen bild på hur det ska se ut. Det ska vara jag helt enkelt och jag har insett att vad som är vackert i mina ögon på mig ständigt skiftar.

Jag älskar när musklerna syns tydligt och rutorna anas – men jag mår kanon när jag har ett lager som döljer det som jag har nu med. Jag är facinerad av muskulösa kvinnor, men jag beundrar även de som har vackra kurvor. Och jag älskar min egen pojkraka kropp med dess just nu smått dolda muskler. Jag ser tjusningen i de flesta kroppar numera – så länge det inte är ohälsosamt stort eller litet så kroppen tar skada. Alla är vackra på sitt sätt och jag önskar jag hade upptäckt det tidigare. Att jag sluppit de där spökena.

Jag strävar fortfarande framåt. Jag vill fortfarande ha mer muskler. Jag vill att rutorna ska synas lite då och då och att biceps ska växa. Men jag har inget ideal dit jag vill nå. Jag har massvis med idealbilder som är vackra. Massvis med kroppar som är fantastiska – och min är en av dem. Även om den är långt ifrån perfekt. Även om det finns en strävan – men gud vad tråkigt livet vore utan strävan! Och nej – det är inget dåligt att ha ett ideal eller att sträva. Så länge det inte tar upp hela din tankeverksamhet – så länge du inte blir besviken, mår dåligt och får ångest för den du är idag.

Vad har du för en idealkropp? Strävar du efter en speciell bild du har på näthinnan? 

Vill du bygga muskler men känner att resultaten inte kommer så snabbt som du vill? Ser du likadan ut som innan? Antagligen inte.

Ser du dig själv – på riktigt? Man ser sig själv i spegeln varje dag. Det är inte det lättaste att se resultaten då. Man förändras inte över en natt, men successivt gör man. Det är lätt att missa i en spegel som är samma varje morgon.

De muskler jag hade nu – de fanns inte för ett år sedan. Men jag hade dem igår. Och i förrgår. Det är svårt att se vilka fina resultat det blivit – om man inte har bilder på det. Ta bilder med jämna mellanrum, titta och beundra dina framgångar och dina resultat och njut. Gratulera dig själv och var nöjd med det du åstadkommer.

När jag tittar på mig själv nu är det helt normalt att se muskler som spänns i varje övning på gymmet. Konturer som synd tydligt. Ådror som poppar fram. För ett år sedan jublade jag när jag första gången såg en ådra. Jag kunde titta länge i spegeln för att jag såg en muskel skymta fram. Eller när axlarna sakta mejslades ut. Idag är det normalt och jag reagerar inte på det längre.

Om de inte vore för bilderna som visar mina resultat. Om de inte vore för jeansen som knappt vill över rumpan och klänningarna som sitter trångt över ryggen. Där jag kan titta tillbaka och tänka – shit vad bra gjort Annie! Härligt jobbat!

Tar du bilder som visar resultaten?

Och nej – jag tar inga hålögda bilder där jag står i underkläder. Det hade bara gett mig en kass bild av mig själv. Men actionbilder i gymmet däremot. Dem gillar jag. Eller smygspännisar :p

Jag måste bara säga. Fan vad grym jag är. Tittade på inlägget från benpasset förra veckan och kollade på bilden. Jag har en riktig rumpa! Alltså en rumpa. En sån som putar ut ordentligt. En sån som jag önskat att få tillbaka. Damn! Med vilja kan man. Den där plattrumpan är för evigt bortmotad! 

Sen att det är ett helskotta då jag inser att allt fler byxor inte passar över lår och rumpa. Det är en hela annan femma. Och att mina klänningar sitter alldeles för tight över ryggen. Men jag fullkomligt älskar att bli större och att de resultaten av mitt kärleksfulla slit!

Biceps och pump säger jag bara – wow! Har kört rygg och biceps tillsammans för det mesta för att trötta ut ryggen innan jag kör biceps eftersom min rygg är dominant. Idag var det ett renodlat bicepspass, med bra vik och jag hittade dem ordentligt! Underbart!

Biceps – negativa stångcurls (uppvärmning), stångcurls i cable, liggande i cable, på bänk i cable, hammercurls & omvända stångcurls. Sedan blev det ett avslut på tre tabataintervaller med plankan varierat med benindrag och rörelser med boll.

Var även sjukt sugen på lite löpning, men det får vänta eftersom jag har ett till pass med Hans imorgon och måste ha pigga ben!

Biceps tar sig allt mer – jag som haft världens mest tröga biceps har nu hittat dem ordentligt och de börjat växa till sig. Fick höra på jobb häromdagen att jag hade biffiga armar trots att jag har stora kläder – me like!